I dessa bostadsbristens tidevarv är det vanligt att kommunen väljer att förtäta i stadskärnorna. Oftast blir de närboende inte så förtjusta i nytillskotten. Det kommunala planmonopolet är visserligen starkt, men i detta rättsfall väger dock betydande olägenheter för grannarna mer. I alla fall tills en dagsljusutredning kan visa på motsatsen.
Den 12 december 2017 antog kommunfullmäktige i Skellefteå kommun en detaljplan för två fastigheter inom stadsdelen Centrala stan i Skellefteå kommun. Detaljplanens syfte var i huvudsak att möjliggöra ett högre bostadshus på en innergård. Den nya detaljplanen gav en byggrätt till cirka 40 lägenheter i det högre bostadshuset och ett 10-tal mot gatan. Den antagna detaljplanen möjliggjorde ett bostadshus med en högsta nockhöjd på 40,0 meter. Avståndet från den planerade byggnaden till ett befintligt byggnadshus uppgick endast till drygt tio meter.
Två berörda personer, båda boende i en intilliggande fastighet, överklagade kommunens beslut till mark- och miljödomstolen i Umeå.
Den ena personen menade inför Mark- och miljödomstolen i Umeå att: ”Bostadshusen kommer, enligt utformningen i detaljplanen, att medföra skuggbildning och värdeminskning på hans lägenhet. Projektet har lett till stor oro och osäkerhet inför framtiden”. Den andra personen hävdade att: ”De boende riskerar att förlora oerhörda summor till följd av värdeminskning på lägenheterna i bostadsrättsföreningen. Insikten om detta har drabbat bostadsrättsinnehavaren i föreningen psykiskt. Hans säng är placerad nära fönster. Byggnationen av ett höghus inom elva meter söder om lägenheten kommer därför att innebära stor ökad insyn”.
Skellefteå kommun kommenterar till domstolen bland annat att: ”Kommunen är i en expansiv fas med ökande befolkning och ett näringsliv som utvecklas starkt. Kommunen har beslutat om ett nytt bostadsprogram som påvisar behovet av att bygga 3 600 bostäder fram till 2030. En stor del av bostadsbyggandet kommer att ske i centrala lägen och Skellefteå kommun har också antagit en översiktsplan för Centrala stan som syftar till att möjliggöra en högre och tätare bostadsbebyggelse.”
Mark- och miljödomstolen i Umeå
Mark- och miljödomstolen fokuserade på detaljplanens utformning. Man konstaterade därvid sammanfattningsvis följande: ”Enligt domstolen är det utifrån planbestämmelserna svårt att bedöma vilken typ av byggnad som kan tillåtas på platsen och därmed planens konsekvenser.
En ytterligare otydlighet uppstår i och med att det sker en korshänvisning mellan planbestämmelser och hänvisat kapitel i planbeskrivningen avseende utformningen av byggnader. Varken av planbestämmelserna eller av planbeskrivningen framgår det vilka krav som ställs vid utformningen av byggnader. Det sagda medför sammantaget en svårighet för fastighetsägare att förutse hur detaljplanen påverkar omkringliggande bebyggelse.
Eftersom regleringen av bebyggelse och byggnadsverk inte på ett tydligt sätt framgår av detaljplanen, uppfylls inte kravet på tydlighet i plan- och bygglagen, PBL 4:32 andra stycket. Kommunens beslut att anta detaljplanen ska därför upphävas. Med denna utgång har mark- och miljödomstolen inte anledning att ta ställning till övriga invändningar som klagandena framfört mot detaljplanen.”
Nu överklagade Skellefteå kommun till Mark- och miljööverdomstolen.
Mark- och miljööverdomstolen
Inför överdomstolen hävdade kommunen att: ”Skellefteå kommun anser att mark- och miljödomstolen kommit till en felaktig slutsats i fråga om tydlighetskravet. Ett grundläggande krav på detaljplaner är att de aldrig får göras mer detaljerade än vad som krävs för att uppnå syftet med planen.
Detaljplanen ställer upp ramarna för bebyggelsen och dess utformning. Själva den faktiska utformningen av byggnaden som ska uppföras på platsen prövas i bygglovet mot bakgrund av planbestämmelserna. En detaljplan är aldrig avsedd att reglera en byggnads utformning fullt ut (…). Sammanfattningsvis anser Skellefteå kommun att det är tydligt att detaljplanen tillåter ett hus på tio våningar, plus kungsvåning, som står på ett 50 cm högt parkeringsdäck. Huset har en byggnadshöjd på 35 meter och en nockhöjd på 40 meter. Vidare är denna byggrätt genom exploateringsavtal, krav på fönsterutformning, förbud mot inglasning samt i förtydligande utformningskrav i planbeskrivningen kraftigt minskad för att minska insyn och skugga samt öka utsyn och dagsljus.”.
Mark- och miljööverdomstolen valde en annan inriktning för sin bedömning än vad Mark- och miljödomstolen gjort. När det gällde detaljplanens tydlighet gick överdomstolen emot domstolen: ”I PBL 4:32 andra stycket anges att den avsedda regleringen tydligt ska framgå av detaljplanen. Mark- och miljööverdomstolen bedömer att den antagna planen uppfyller kravet i nämnda bestämmelse. Av planen går nämligen att utläsa att ett flerbostadshus med tio våningar samt kungsvåning får byggas. Av planbestämmelserna framgår hur byggnaden ska placeras, hur hög byggnaden ska bli och hur den förväntas utformas bland annat avseende de olika våningarnas exploateringsgrad men även avseende utformning av fönster och balkonger. Det förhållandet att det finns ett visst handlingsutrymme avseende våningarnas närmare utformning och exploateringsgrad förändrar inte denna bedömning.”
När det däremot gällde påverkan på närliggande hus menade överdomstolen att: ”Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det redan av husets placering, höjd och dess avstånd till klagandenas bostadshus följer att byggnaden kommer att ha en betydande omgivningspåverkan i form av skuggning och minskat dagsljusinsläpp.
Kommunen har låtit utföra en skuggutredning som bekräftar att den tilltänkta byggnaden kommer att skugga huset där de som överklagat bor, även om den planerade utformningen är avsedd att så långt möjligt lindra denna effekt.
Denna skuggning kan visserligen inte ensam anses utgöra en betydande olägenhet i den mening som avses i PBL 2:9. Utöver den direkta skuggningen kommer dock ett uppförande av den nya byggnaden medföra ett minskat dagsljusinsläpp i intilliggande byggnader. Någon undersökning av vilka närmare effekter som kommer att uppstå i det avseendet har inte genomförts och det framgår inte av befintlig utredning om lägenheterna i grannhuset får in dagsljus från andra fönster än sådana som vetter mot den nu planerade byggnaden. Enligt Mark- och miljööverdomstolens bedömning är det en brist i utredningen att en så kallad dagsljusutredning inte har genomförts. (…) I brist på sådan utredning går det inte att bedöma om den planerade byggnaden kommer att innebära betydande olägenheter för de närboende. Under sådana förhållanden instämmer Mark- och miljööverdomstolen i mark- och miljödomstolens slutsats att kommunens beslut att anta detaljplanen bör upphävas.
Överklagandena ska därför avslås.”
Mål nr P 4957-18