Hus&Hälsa-kampanjen:

Fukt kan transporteras på olika sätt i husets olika delar. Vatten i vätskefas kan transporte­ras via tyngdkraften och kapillärkrafter. Luft­fukt transporteras via konvektion och diffu­sion. Regn och smältvatten, som läcker in ge­nom tätskikt påverkas av tyngdlagen. Vid blåst underlättas denna transport av tryckskillnader så att vattnet trycks eller sugs in i springor och otätheter. Ventilation kan också bidra till sugkrafter.

Vid kapillär transport är drivkraften vatt­nets ytspänning och vattenmolekylernas attrak­tionskraft mot porväggarna. För att transporten skall kunna ske krävs en viss fukthalt i mate­rialet och tillgång på fritt vatten. Ju finare porerna är desto större är den kapillära sug­kraften. Vid en viss stighöjd motverkas den kapillära sugkraften av tyngdkraften. Denna stighöjd är ett mått på materialets kapillaritet.

Transport av vatten i ångfas, diffusion, kan ske i de flesta material. Drivkrafterna för ång­transport är skillnader i ånghalt i olika delar av material och konstruktioner. Genom att ta reda på ånghalten på två eller flera ställen kan man konstatera transportrikt­ningen. Man kan då också bedöma varifrån fukten kommer. Ångtransport sker från högre ånghalt till lägre.
Under de årstider då skadlig kondens riske­ras är ånghalten i luften nästan alltid högre inomhus än utomhus. Diffusionens riktning blir därför nästan uteslutande inifrån och ut under höst, vinter och vår.

Vattenånga i luften kan också transporteras med luftrörelser, konvektion, som drivs av skillnader i lufttryck. Strömningsriktningen går från högt till lågt lufttryck. Om konvektio­nen går från ett varmt utrymme till ett kallt finns risk för kondens eller hög luftfuktighet där den varma luften kyls ner. Detta kan förekomma på vindar dit varm inomhusluft läcker upp genom vindsbjälklaget pga luft­trycksskillnader.

Luftrörelser och fukt

Bygga Bo-dialogen:
Om varm, fuktig inneluft vintertid strömmar ut genom en konstruktion kyls den av. Därmed uppstår risk för kondensbildning på kalla ytor. Men om kall uteluft går utifrån och in kommer den att värmas. Då sjunker luftens relativa fuktighet. Det finns i detta fall ingen risk för fuktskador – tvärtom sker en uttorkning.
För att eliminera risken för kondens måste minst en av följande tre förutsättningar bort.
1. lnneluften är fuktig
lnneluft är alltid fuktigare än uteluft. Genom att ventil­era väl kan man minska fuktinnehållet, men man kan aldrig sänka ånghalten till samma nivå som utomhus.

2. Konstruktionen är otät
Man ska bygga så lufttätt som möjligt för att minska risken för skador på grund av konvektion. Men helt lufttätt kan ett hus aldrig bli.

3. Luften pyser inifrån och ut
Om man kan hindra detta genom att säkerställa in­vändigt undertryck i förhållande till ute, kan ingen kon­vektion ske inifrån och ut.

Varför blir det kondens på fönstret?
Ibland blir det kondens på yttre fönster­rutornas insida, men det uppstår bara på fönstren på andra våningen.
Förklaringen är att det råder undertryck på botten­våningen och övertryck på övervåningen. Där kan fuktig inneluft pysa ut genom otätheter i fönstret.

Kondens på insidan av den yttre rutan är ett synligt tecken på kondens p g a konvektion. Sådan kondens kan även ske inne i väggar eller i taket. Man bör således inte nöja sig med att täta fönstret utan istället angripa orsaken och öka undertrycket inne, tex genom fläktstyrd frånluft.

Fuktens väg genom en vägg
I en homogen vägg, t ex en vägg som består av enbart tegel eller enbart lättbetong, sjunker fukthalten rätlinjigt vid konstant skillnad i luft­fuktighet.

I en vägg som har försetts med ett invändigt tätskikt hindras inneluftens fukt att ta sig ut i väggen.

Utvändig tätning tillåter inne­luftens fukt att ta sig ut i väggen, men stoppar den vid den kalla utsidan. Där kan det ske kondensation som i sin tur kan leda till skador.

Täta skikt ska placeras på den varma sidan. Utvändiga tätskikt innebär en skaderisk!

Risker med fuktspärrar
Bilderna kommer från ett laboratorieförsök som genomfördes under tre månaders tid. Bakgrunden till försöket var en diskussion om olika isoleringsmaterial och risk för fuktskador. Bland annat hade hävdats att om man bara använder ”naturliga” material och bygger ”ekologiskt”, så uppstår inga fuktskador. Därmed skulle ingen plastfolie behövas.

Tät utsida – skaderisk
Den övre bilden visar en vägg med tät utsida och öp­pen insida. Väggen är isolerad med mineralull. Som väntat blir den utvändiga ytan (i detta fall råspont) fuktig och mögelangripen.

Mittenbilden visar en vägg med samma konstruktion, dvs tät utsida och öppen insida. lsoleringsmaterial här är cellulosafiber, som anses vara ett ”naturligt” mate­rial. Men det har inte motverkat ansamling av fukt och heller inte mögelangreppen. En fuktspärr på utsidan innebär alltid en skaderisk, oavsett vilket isoleringsma­terial som används.

Tät insida – bättre konstruktion
Den nedersta bilden visar en vägg med tät insida och isolering i form av cellulosafiber. Här sker ingen fukt­transport ut i väggen och råsponten är fortsatt torr och fri från mögel. Det skulle den ha varit oavsett vilket isoleringsmaterial man använt.
Man kan alltså konstatera att det är konstruktionen som avgör om det blir skador eller ej, inte materialen. Man kan inte göra en dålig konstruktion säkrare genom att använda vissa material.

Sammanfattning
Vill man påskynda uttorkning kan man antingen värma materialet eller avfukta luften i omgivningen.

• Ska man hindra diffusion ska man använda ångtätt material, se tabellen här intill.
• Diffusionsspärren får inte finnas på fel ställe – då samlar den upp fukt.
• Flera täta skikt innebär risk att fukt stängs inne.